Hej,

mitt namn är Mikaela Lastre.

Sommaren 2025 stannade tiden. Då förlorade jag min stora kärlek, min bästa vän och mannen jag trodde jag skulle få bli gammal tillsammans med. Samtidigt förlorade vår dotter Elin sin älskade pappa.

Det finns en tid före och en tid efter den dagen.

Många dagar känns sorgen tung att bära. Saknaden kommer när jag minst anar det – i vardagen, i tystnaden och i de små ögonblicken som tidigare var självklara. Därför började jag skriva. För att få sätta ord på allt det som gör ont, men också på allt det vackra som fortfarande finns kvar.

Elin var bara två år gammal när hennes pappa gick bort. Ändå lever han kvar så starkt i hennes hjärta. Nästan varje kväll, när sagan är slut och lampan släcks, kommer frågorna och tankarna. Då pratar hon om pappa. Ibland berättar hon något hon minns, ibland frågar hon när han kommer tillbaka. Det är stunder som får mitt hjärta att brista, men som samtidigt påminner mig om den starka kärlek som alltid kommer att finnas mellan dem.

De hade ett alldeles särskilt band. Han såg henne på ett sätt som bara en pappa kan, och hon lyste upp varje gång hon såg honom. Att se sitt barn sakna sin förälder är en av de svåraste sakerna jag har upplevt.

Den här bloggen är min plats för att minnas, sörja och läka. Här vill jag dela vår resa genom sorgen, men också alla de små ljusglimtar som hjälper oss att fortsätta framåt. För mitt i den största saknaden finns också kärleken kvar. Den försvinner aldrig.

Det här är berättelsen om mig och Elin. Om att förlora någon vi älskar. Om att lära sig leva med ett hjärta som aldrig blir helt igen. Och om att, steg för steg, hitta tillbaka till livet.

Välkommen till vår lilla värld.